Katja - satsande pararyttare

Möjligheterna öppnas upp för en individ när man väljer att se hjälpen som erbjuds och man tar beslutet att ta emot den. Det finns hjälpmedel, jag kan få hjälp av tränare som själva är pararyttare och andra pararyttare som ställer upp för varandra och peppar. En av svårigheterna för mig har varit och är att vara mig själv och att jag känner mig ensam, ingen annan har mina svårigheter. Att tävla på de ordinarie tävlingarna med mina hjälpmedel som jag kan ha för att jämnställa mina svårigheter mot de andra som tävlar. Det är skrämmande, jag vill inte vara annorlunda.

 

För dig som inte känner mig så vid första anblicken så såg jag ut som vilken annat barn som helst i tio årsåldern när jag var mindre. Det finns inte många bilder på mig under mina tonårsår, jag trivdes aldrig framför kameran för tänk om någon skulle märka det jag försökte dölja. Var jag tvungen att vara med på kort så försökte jag alltid ha vänster sida närmast kameran, då kunde jag kanske dölja att vänster öga är mindre än höger. jag kunde knäppa händerna framför mig eller helst bakom ryggen för att dölja att vänster arm är kortare än höger och handen är mindre. Jag ville inte visa att jag var annorlunda och få har nog märkt det under min uppväxt. Jag lärde mig tidigt att dölja min funktionsnedsättning för allt och alla inklusive för mig själv.

 

Det har tagit många år att komma hit där jag befinner mig idag, I 15 år har jag försökt med allt i min makt att dölja vem jag verkligen är. Sättet jag har gått, stått, utfört sysslor, vilka kläder jag har köpt allt har haft en baktanke med hur mycket döljer det. Året 2018 blir därför mitt år. Äntligen älskar jag mig själv inneifrån och ut. Jag har en funktionsnedsättning, jag kan göra mycket saker som även andra människor kan göra. Det finns få saker jag inte alls kan klara av, däremot tar vissa saker längre tid för mig att klara av eller för att överhuvudtaget lära mig.

 

Det krävs mer energi och allt tar längre tid för mig att utföra dagliga aktiviteter som att gå, laga mat mm. Därför älskar jag mina hästar. Jag känner mig nästintill normal i sadeln på Ella. Det är en frihet att få sitta i sadeln.

 

I sadeln har jag alltid blundat för de "små" sakerna som att jag tappar tygeln, tappar stigbygeln. Jag har alltid kämpat, sen har jag kämpat ännu lite till. Jag har inte berättat för någon att jag förlorat, för även om jag inte tog en placering den gången heller så var det en vinst i sig att jag klarade av att uppnå liknande procent eller högre än tidigare. Varje gång jag har placerat mig har kännts som en grand prix vinst. Visst har jag kännt att jag är värdelös när jag 75% av starterna har haft problem med balans, känsel och koordination och det gör ont i hjärtat. Men varje gång framridningen gick bra när kroppen mådde bra så kändes det i sig som högsta vinsten.

 

För att kunna göra det på lite mer mina villkor ska jag i år göra en klassficering som kommer öppna nya dörrar för mig och Ella. Vi kommer kunna tävla på lite mer mina villkor och jag kommer ha hjälpmedel med hjälp av dispans. Problemet med dispans är att det är omöjligt att gömma sig, du är ute i strålkastarljuset. Kan höra kommentarerna runt mig, vad är fel på henne? hon ser ut att må bra i mina ögon, varför får hon speciella hjälpmedel? etc. Det här är ju inget jag har valt att födas med. Jag föddes med cerebral pares med sensomotorisk nedsättning. Jag har dålig koordination, finmotoriska rörelser är svårt för mig, känseln är nedsatt i hela vänster sida, balansen är nedsatt etc. Ord som handikappad, cp med flera gör att jag får dåligt självförtroende.

 

Att få ha hjälpmedel som hjälper mig hålla i tyglarna gör att jag tävlar på lite mer lika villkor. Jag hoppas att det här året kan ge mig självförtroendet att sträcka på mig. Jag ska i år klassificera mig, ansöka om dispans och tävla på mer lika villkor. Jag ska komma ut med min funktionsnedsättning och börja tävla som pararyttare.

Tacksam för alla som pushar mig framåt till en tid i livet där jag börjar trivas med mig själv. Tack för stödet, jag känner mig mer sårbar och stark på samma gång. Hej 2018 jag är nyfiken på vad du har att erbjuda. 

 

tempoväxlingar och variation av formen var ledorden genom hans clinic. Det två bästa tillfällena under dagen var att få se Felicia och Carro rida inne på banan. Felicia gjorde dagens bästa travökning utan tvekan och Carro gjorde fantastiska halter och inridningar.

 

Patrik tryckte mycket på att hålla hästen glad under arbetet. Genom att rida kvalitativt, korta frekvenser av en öppna, sen hitta på något annat ex. en volt eller byta varv allt för att hålla hästen kvick och engagerad från början till slut. Jag måste själv bli bättre på att variera formen när jag rider men framförallt ändra tempot oftare med hjälp av tempoväxlingar. Annars tog han upp myket bra saker som att inte glömma bort yttertygeln, rida innanför spåret och inte överböja hästarna genom att dra i innertygeln.

 

När clinicen var avslutad pratade jag med Patrik med möteskygga hästar på framridningen. jag frågade om det fanns en "kvickfix" mer för min egen säkeerhet och rädsla när Ella slänger sig runt än att det skulle verkligen finnas en lätt lösning på vår svårighet.

 

Patrik skrattade och sa som jag hade kunnat ana att han skulle svara. Det är bara att träna. Så nu ska det ingå i vår planering minst en dag i veckan.