Katja - satsande pararyttare

Vaknade innan klockan ringde och hade utsläpp av hästarna imorse så bara att kliva upp. Det är faktiskt mysigt att sova över hos mamma och pappa och sen vakna morgonen efter för att promenera ut till stallet för att hälsa hästarna godmorgon. Det tar bort lite av charmen när man först ska sätta sig i bilen och köra i 20 min. 

Idag var Ella så lugn, hon har aldrig kunnat skritta och travat förut när vi har löshoppat. Det var väldigt roligt att se, hon har aldrig varit så här lugn. Vi kunde lägga upp ett hinder på 70 cm och hon tar sig över. Världens sämsta teknik dock men hon verkar tycka det är roligt och det är ju ändå det viktigaste. 

När man helst av allt vill trimma på utebanan och det spöregnar mot hagel. Då blir det ridhuset trots allt. Jag tog god tid på mig att värma henne för hand i skritt och gjorde många uppmärksamhetsövningar. Det kändes bra tills jag hoppade upp.

Hur svårt kan det vara tänkte jag för mig själv. Red in på diagonalen och skulle byta tre gånger i vart fjärde språng. Det var svårare än jag hade tänkt mig. Resultatet blev blandat, 3:or, 5:or eller inga byten alls.

Jag blir så frustrerad när vi inte jobbar åt samma håll jag och Ella. Hon var spänd för väggarna i ridhuset idag och slängde sig som en ping pong boll. Okontrollerbar, helt enkelt och väldigt opåverkbar. Tillslut hittade vi varandra lite bättre. Nya tag imorgon! 

Jag har ridit Ella på träns i lite mer än två år. Vi har aldrig riktigt klickat på det då hon har inte riktigt sugit tag i bettet så som jag har önskat. Kristin föreslog i december att jag skulle testa kandaret på henne. Från första stund har hon varit magisk i munnen, det där lugnet infann sig som jag har sökt efter. Ibland förstår jag inte hur hästar funkar. I min värld vore det mycket trevligare med ett bett än två. Men Ella får välja och hon har valt kandaret. 

I precis snart en månad har Ella varit tokbrunstig. Förr har jag inte tyckt att det har påverkat ridningen. Utan där det har visat sig har varit i hagen där hon gör rusningar från ena sidan av hagen till den andra, och är som ett plåster på Nanook. 

Får nypa mig i armen, är det sant att vi faktiskt är uppe och nosar på nya marker där vi är nybörjare båda två. Känslan är häftig och skämmande. Nu märks det att det krävs teknisk ridning och fokus, allt händer fort i programmet.

Jag och Ella fortsätter kämpa på i motvind. Förhoppningsvis släpper det snart.

Hoppas att jag kan klämma in två dagars träning den här veckan hos Marika men det får tiden utvisa. Vi var på Clear Round igår på det nya stället i Linköping. Kan kort säga att jag tyckte det var lite dåligt upplagt. Vid programridning kan jag tycka att man kan få önska en tid och gärna ett program. Det får gärna vara någon extra min till ens ridtid på banan. I mitt fall vill jag ge min häst en rättvis chans att få hinna slappna av innan jag ber henne att prestera. 

På torsdag är det begravning för farfar i samma kyrka där vi sa farväl till farmor för lite mer än tre år sen. Jag tycker det är tufft för det känns som det är först vid begravningen som jag inser att de inte längre finns hos mig. 

Jag älskar verkligen och komma iväg själv med Ella i två dagar. Vi får kvalitetstid, Ella får extra mycket kärlek och jag får skämma bort min fantastiska prinsessa lite extra. 

Idag får Ella en välförtjänt vilodag. Vi var så duktiga igår. 

Nu har vi piafftrampat en andra gång och det är så svårt och roligt. Ska försöka få upp en filmsnutt här. Träningen är superrolig och Ella verkar älska utmaningen. 

Första veckan av 2017 har rullat på i en rasande fart. Vi har hunnit mista en familjemedlem som jag kommer sakna otroligt mycket. Vi har hunnit träna dressyr borta i två dagar. Vi har även hunnit med bus i den helt fantastiska snön. 

Jag frågade Ellson om hon hade lärt sig piruetter, piaff och annat nu under natten när hon har fyllt 9 år! 

Det nya året firades in hemma hos mamma och pappa. Vi lagade tre rättersmiddag tillsammans och sedan väntade vi in tolvslaget med sällskapsspel. Några minuter i tolv gick vi ut i stallen till hästarna. I år var det över fort med smällarna och enbart två hästar var lite stressade. 

Den här veckan blev inte som planerat.

Vi hade en lugn och väldigt trivsam jul, jag fick alldeles för fina julklappar så att jag är helt rörd. Men jag fick också en härlig förkylning som nu äntligen börjar släppa lite. Den kom smygandes på torsdagen när vi tränade hos Marika. 

Idag skulle vi ridit ut, men när en i stallet ville löshoppa hängde jag och syrran på med våra hästar. Alla fem skötte sig jättebra. Ella var lite stressad i början men sen lugnade hon ner sig och hoppade lugnt för att vara henne.