Me, myself and I
Sedan 25 maj har min kropp tagit mer och mer skada och blivit mer opålitlig. Inombords kände jag mig arg och frustrerad till en början, sedan har det gått från dem känslorna till ledsamhet och uppgivenhet, till glädje och tillbaka till ilska och frustration. Att födas in i en annorlunda kropp är svårt, men den största utmaningen är och har alltid varit det mentala att faktiskt acceptera sig själv. Jag vet inte hur känslorna är hos andra med acceptans av sig själva, men jag har haft många demoner som jag brottats med genom åren. Jag vill tro att det har stärkt min självkänsla och gett mig en tro att jag är bra som jag är. Fast det är svårt ibland att acceptera min sits och när kroppen motarbetar mitt psyke.
Vilan för hjärnskakning gjorde något med min kropp, jag tappade muskler och lade på mig fett, trivdes helt plötsligt inte i min egna kropp.
Inombords känner jag också hur jag blir långsammare i koordinationen i vänster sida. Stabiliteten i arm och ben har försvunnit. Känseln är borta samtidigt som jag har fått en rejäl överkänslighet för annan beröring. Finmotoriken har också till stor del försvunnit, rörelserna blir stora och ryckiga. Jag får spastiska kramper lika ofta som jag får helt slapp muskeltonus.
Utåt sett kanske det inte syns, men inuti är det en kropp som känns svag, instabil och förrädisk. Jag litar inte på att min fot och ben bär mig tryggt framåt i varje steg jag tar. Det gjorde jag förr. Det gör mig så ledsen och frustrerad. Jag kunde med lite övertalan faktiskt klara det rätt lätt att skala en potatis, nu är det så jävla svårt så jag bara blir arg. Jag vet också att det kommer inte bli bättre om jag inte tränar.
Så är det något jag unnar mig själv så är det habiliterings riktad träning för jag vill ha en kropp som ställer upp för mig i varje steg mot framtiden.
Styrkan och konditionen är det lätta.
Utmaningen kommer bli koordinationträning och balansträning.
I allt det här slås jag över hur fantastisk vän jag har i min älskade häst som ställer upp på mig fast hela min vänstersida lever ett eget liv. Jag är evigt tacksam att jag får utvecklas tillsammans med henne och vi gör det dessutom bra.
Ridningen är en habilitering som alltid kommer vara min närmsta hjälp i allt. Men tyvärr har jag nu en tid haft svårt att se glädjen i den. Det blir bättre för varje dag som går och jag ser glädjen komma tillbaka bit för bit.
Kommentarer
Postat av: norrbotten emma
ha en underbar dag
kramizz
Trackback
