Kallt.

Nu sitter jag i bilen påväg hem från bästa Marika. Vi hade som sagt träning planerad i onsdags, men fick skjuta på den till idag när mamma kunde skjutsa.

För att sammanfatta, Ella var fin, riktigt fin. Jag fick kramp. Kände inte alls min vänstersida. Var så stel så hela benet från tårna upp i låret krampade. Det här gör mig så himla frustrerad, inte bara att det är otäckt när den lilla känseln jag har försvinner, utan jag känner ju hur Ella undrar vad jag håller på med!?! Jag kan absolut inte hjälpa det när det händer, men jag hatar verkligen kylan. Jag gillar inte alls att känna den hopplösheten som infinner sig i min kropp när kylan kommer krypandes. Jag tappar min kroppskontroll och det känns så bortslängt att sitta där uppe på ryggen, då det känns som jag inte kan något. Jag tycker jag lägger på skänkeln och inget händer! Men det är ju också här uppe på ryggen på min helt fantastiska prinsesssa som min kropp får hjälp att underhålla den rörligheten jag har.

Imorgon är det tävling och vi ska ha lika roligt som sist ihop. Hoppas min kropp är med oss.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0