Katja - satsande pararyttare

Idag åkte vi till Norrköping för andra omgången i div II med laget. Julia hade varit snäll och erbjudit sig att följa med och hjälpa mig på framridningen. Hennes underbara mamma Susanne skjutsade henne till Norrköping och stannade och tittade på hela tävlingen tillsammans med mamma. Jag skrittade fram ordentligt i säkert tio minuter så han fick titta av sig. Sen travade jag fram och lång och låg i formen och samma arbete i galoppen i båda varven. Därefter ställde jag igenom ordentligt. Julia vill att jag i höger varv ska ställa utåt i alla gångarter för han vill inte släppa till helt i vänstersidan. Han har aldrig varit så fin som han var idag på framridningen till LB:2 sa jag till Julia innan jag red in på banan. 

 

Väl inne på banan skulle jag göra trav/galopp övergångar innan startsignal och sen red jag programmet. Efter jag ridit klart diskuterade jag och Julia min ridning och hon ville få mig att reflektera över vad jag gjort och inte gjort inne på banan. Vi kom fram till att jag blir nervös, jag börjar ratta och vill rida för mycket trots att han visar elasticitet och spänst. Vilket gör att N blir spänd. Så till andra klassen skulle jag försöka hitta samma lugn som jag har på framridningen. 

 

När jag red fram till andra klassen så var han ännu finare än på första framridningen, jag bara njöt. Julia såg riktigt stolt ut! Innan start pratade vi om att tävlingen är en träning, så jag måste försöka och pressa oss själva och tänja gränser men behålla lugnet inne på banan. 

 

Gammal bild från tävling

Väl inne på banan så kändes han riktigt trött, tåls att nämna att det var strålande sol och 25 grader varmt och banan var dygnsur och N sjönk ca 15 cm på halva ridbanan. Åter till programmet, jag tänkte på vad Julia hade sagt innan jag gick in. Överrid honom inte hade jag hela tiden i tanken och släpp inte iväg honom för handen. Han kändes riktigt fin dock matt i steget. Den stora missen vi hade var första förvända galoppen där vi fick ett avbrott och första skänkelvikningen tvära han dåligt i. Annars red vi som ett ekipage. Julia var riktigt nöjd med oss när vi kom ut från banan. 

 

Hon tyckte att vi borde ridit ihop 64 % och sen gick hon och hämta protokollet. Hon tittar igenom det och sen river hon pappret. Hon blev så arg och sa att det protokollet glömmer vi, men kommer ihåg ritten och känslan som bara resulterade i 53 %. Första klassen red jag och N ihop 61 % och om jag ridit LB:2 som jag red LA:3 så trodde Julia att vi skulle sopat mattan med alla andra och vunnit. 

 

Det var reflektionen över dagens tävling, imorgon tar vi nya tag och galopperar på stubbåkern. Vi blir aldrig fulllärda som ryttare och ska bemöta sporten ödmjukt och de ryttare/tränare man möter för att kunna utvecklas maximalt tror jag. Jag är så himla tacksam över att Julia och Camilla vill träna och hjälpa mig att utvecklas med Nanook.