Att acceptera sig själv

Hur ska någon annan se mig som en stark person om jag inte känner mig som en själv funderar jag över ibland.
 
Bloggen startades för att jag skulle ha en träningsdagbok för mig och min häst Nanook. Men det finns så mycket annat i mitt bagage som jag tror att det är dags att börja jobba med för att kunna utvecklas ännu mer inom hästvärlden och tillsammans med min häst. Jag föddes med en cerebral pares skada som uppstod under graviditeten, dock så upptäcktes den inte förens vid 2 års ålder. Mamma märkte när jag var nyfödd att jag var annorlunda men ingen läkare lyssnade. Så vid 2 års ålder fick jag diagnosen cerebral pares spastisk  vänstersidig hemiplegi. Det enda som finns i behandlingsväg är habilitering, mamma kom fram till att ridning var den bästa habiliteringen för mig. Då min skada innebär en förhöjd muskelspänning i hela eller delar av kroppen som påverkar mitt vänstra ben/arm och ett svårkontrollerat rörelsemönster, där jag har problem att samordna mina rörelser på ett bra sätt, jag har svårt med rörelsernas storlek och kraft och även dålig balans. Men balansen har blivit mycket bättre tack vare ridningen och all träning från tidig ålder. Därför är ridning ett utmärkt medel för habilitering. 
 
Då pappa ofta rest mycket i sitt jobb är det mamma som har lagt ner sin tid på att få mig så rörlig och fungerande som jag är, hon har strechat och töjt och tränat otaliga timmar med min vänstersida och jag är henne evigt tacksam för min rörlighet idag. Hon har stått på sig när ortopeder har velat skära i mig och sagt att med mer träning så kommer reslutatet bli bättre än om de opererar. Det har varit mycket tårar genom åren då jag har fått kämpa och än är jag inte i mål. Ingen trodde att jag skulle kunna gå och springa obehindrat, jag kan både cykla och simma och jag har körkort för en växlad personbil. Min skada märks av mer på höst och vinter när det är kallt, då blir det ännu svårare för mig att koordinera mina rörelsemönster och jag bllir lätt så frusen så känslen försvinner i hand upp till armbåge och i foten upp till knäet.
 
Jag började rida på ridskola vid 2 ½ års ålder i habiliteringssyfte. När jag var nio köpte mamma och pappa en pensionerad D-ponny som tävlat dressyr vid namn Robinson Cruse. Det var när jag kunde rida nästintill varje dag som min koordination och balans blev förbättrad. Tyvärr så blev han sparkad när jag fyllde elva så då väntade ca 16 månaders rehabilitering med en sena. Då började vi leta efter en ny ponny, jag föll för en missförstådd arab som var 6 år vid namn Max. När vi fick hem honom var han helt galen, där byggdes det tillit och ett intresse fram för dessa fantastiska djur. Min habilitering övergick till en hobby. 
 
VId 17 års ålder var min arab min bästa kompis och han var så fin, så vi gav oss ut på tävlingsplatserna runt om i Östergötland, vilket inte föll många i smaken. Det var för det första inte riktigt accepterat med arabponnier och jag hade ingen tränare som riktigt trodde på mig. Men vi kämpade på och tränade och året jag fyllde 18 så tog vi en tredje placering, jag grät av lycka. 
 
Vi lärde känna en finsk tränare vid namn Tiina Becker och hon var den första vuxna inom hästvärlden som började försöka sätta sig in i mina svårigheter på hästryggen. Om man har svårt att koordinera rörelser i vardagslivet, tänk dig då att få ihop det uppe på en hästrygg. Det är inte lätt. Tiina kom med otaliga idéer som vi prövade under lektionerna och jag började lära mig att göra skänkelvikningar, öppna, sluta. Jag gör det nog inte som någon annan men jag får hästen att dansa med mig och när det händer. Då mår jag som bäst, då känner jag mig bäst i hela världen och som alla andra. Jag är envis och ger aldrig upp trots att jag inte har så många fina tävlingsminnen, mamma frågade mig en gång om jag inte ville tävla med de funktionshindrade inom dressyr. Jag är inte annorlunda fick hon till svar, jag vill tävla med de "vanliga" ryttarna. Jag har skämts så länge jag kan minnas över min skada och försökt dölja den så gott det går. 
 
Min första storhäst hjälpte Tiina mig med, hon var med när vi provred och det klickade mellan mig och Diadora ett sto på 4 år som var precis inriden. Här fick jag många kommentarer om att jag var för orutinerad. Vår tanke var att en inriden häst kunde vi skola så hon blev precis så lyhörd och känslig som vi behövde ha henne för min vänstersida. Här väcktes mitt tävlingsintresse till liv, det var en helt fantastisk storhäst med underbara gångarter med plus för sin trav. Vi hann starta två starter under de första två åren tillsammans med procent över 65 och då började jag tänka på mål som inte funnits i min värld tidigare. Jag vill rida Grand Prix på den här hästen. Tyvärr hände något, hon kan ha sprungit omkull i hagen,  för efter hur många besök som helst hos kliniken så hittade vi en krossad kota i nacken, sommaren 2011 fick hon somna in sju år gammal. 
 
Det gick tre veckor, jag och familjen märkte hur snabbt jag försämrades när jag inte red, jag var inte alls sugen på en ny häst. Men började rida uppe hos min westerntränare Pernilla på en häst som hette Nanook. Efter en månad så var han min, en westernhäst som blev omskolad från dressyr när han var 8 år. Då hade han tävlat upp till Msv B och var kvalad till Msv A.
 
Han var väldigt känslig och lyhörd i och med att han var western riden, dock så stötte jag på ett problem som jag aldrig haft tidigare. Jag kunde inte sitta ner i traven på min egna häst. Här blev det ett väldigt stort bakslag mentalt för mig, jag märkte av min skada så tydligt och har under snart två års tid försökt att undvika det. Hur undviker man en del av sig själv? Det går inte, så jag ska börja ta tag i mig själv och börja acceptera mig själv. Det kommer bli en lång väg, men jag tror att jag kommer komma ut på andra sidan och må betydligt bättre och vara enormt mycket starkare.Jag vet själv att jag har ignorerat min skada och aldrig accepterat den även om jag har försökt intala mig själv det, vem vill vara annorlunda på ett negativt sätt i dagens samhälle? Men jag kommer aldrig ge upp även om jag inte har någon som stöttar mig bakom ryggen. Jag kan stå själv på egna starka ben. Nån gång i framtiden ska jag rida Grand Prix oavsett om jag tar mig dit själv eller med ett team runt mig. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0