Katja - satsande pararyttare

En förkylning trodde jag satte käppar i hjulet för mig i nästan tre månader. Det visade sig vara en lunginflammation som innebar träningsförbud. Utöver det fick jag dubbelsidig öroninflammation när vi var på semester i Madrid, det värsta jag har varit med om i smärtväg när trumhinnan sprack.

 

Ella började även växa i höstas, som tur var känner jag såhär i efterhand. då det automatiskt blev mindre press på mig själv för att träna. Kraven på Nooken sänktes och jag har fått hjälp med motionering av Nathalie, Malin och Kajsa. Tacksam för att jag slapp att ställa av två hästar. 

 

Nu är det en lång väg tillbaka. Kanske inte så lång för hästarna tyvärr desto längre för mig själv. Nu när jag har börjat rida igen så blir kroppen helt slutkörd och krampar. För bästa resultat skall jag vila minst två dagar efter det har hänt, men gör inte det och kramperna kommer snabbare för varje gång jag utsätter mig själv för det. Nu har jag ridit ordentligt i en veckas tid och jag har ont överallt. Jag vet att det snart blir bättre men det är en bra bit kvar och det känns som att springa i en brant uppförsbacke, segt och tungt.

 

Nu är jag i alla fall tillbaka här och en glädjande nyhet för min del är att min kära mamma/aka sponsor har beslutat sig för att köpa Nanook. Han blir kvar inom familjen vilket känns otroligt roligt och mamma ska ta upp sin egen ridning igen som jag tror att hon kommer finna mycket glädje i. Jag har även då möjlighet att fortsätta rida denna fina fux och även tävla honom i den mån jag känner.

 

En bild från dagens bus i snön!