Tankar om ett ekipage
Lite tankar kring skadade hästar, igångsättning och veterinärbesök.
Det här med att ha en skadad häst är tråkigt ur många synvinklar. Nu är det inget stort med Nanook och han har kunnat gå lågintensiva pass så musklerna aktiveras och inte förlorat muskelstyrkan så snabbt. Det som går förlorat snabbast är tyvärr konditionen.
Men som ryttare tappar man suget och motivation tycker jag. Då vi hade kommit ihop oss så himla fint nu i slutet av 2013. Där jag hade en känsla av harmoni och lätthet varje gång vi red ett pass. Det finns en oro och rädsla hos mig för att det kommer ta ett tag innan vi kommer dit igen. För det hoppas jag att vi gör.
Jag hatar att åka till veterinärer med mina djur och det kommer nog aldrig förändras. Jag är rädd för att jag ska ha gjort så att vi måste till veterinären, dvs ridit fel, pushat för hårt, lagt upp träning och vila fel, eller kanske för höga krav. Än så länge har vi aldrig varit med en häst som haft problem pga ryttarens påverkan, peppar peppar hoppas jag att det aldrig händer.
Känns på ett sätt bra och som ett gensvar på att jag tar hand om mina djur på bästa möjliga sätt och utifrån deras prestationsnivå så sätts ribban.
Dock så märker jag på min kropp när jag inte tränar som vanligt, med ridningen tänker jag på. Försämrad muskelkontroll i både hand och ben. Vilket gör utgångsläget ännu svårare för oss att komma tillbaka till där vi var. Vägen blir lite längre och lite brantare. Då jag måste återhämta mig själv och inte bara hästen.
Alla dessa tankar och känslor gör det ändå värt allt blod, svett och tårar. Jag älskar verkligen dessa djur.
Jag börjar så smått bli taggad inför tävlingssäsongen 2014 igen. Det här året kommer jag och Nanook ha så himla kul när vi är ute. Det känner jag på mig.
Kommentarer
Postat av: Moa Jonsson
Vi taggar inför Kalmar! Kram
Trackback
